Diskursens ordning

SYMPOSION BIBLIOTEK Skrifter från den aktuella kulturella och vetenskapliga debatten Redaktör: Brutus Östling, Rönneholm 6, 24()36 Stehag Foucault, Michel Diskursens ordning. Översättning: Mats Rosengren Orginalets titcl: Eordre du discours (1971) Moderna franska tankare 15 Stockholrn/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1993 ISBN: 91-7139-065() O Michel Foucault, 1971 O Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1993 Alla rättigheter förbehållna. All kopiering, aven för undervisningsbruk, är förbjuden utan förlagets skriftliga medgivande. För tillstånd: ring 0413-443 30 Grafisk produktion: Brutus Östlings Bokförlag Symposion ISBN 91-7139-065-0 Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförandel jag håller i dag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre an att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma Ogon- blick som jag började tala ville jag upptäcka en narnn- lös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt 0m jag fogade in mig, fullföljde meningen och installe- rade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det — som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stäl- let för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg — ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna. Bakom mig ville jag höra en röst (som tagit till orda för länge sedan och i förväg sagt allt jag kommer saga) tala så här: "Måste fortsätta, kan inte fortsätta, måste fortsätta, måste säga ord så länge de finns, måste säga dem ända tills de finner mig, anda tills de säger mig — sällsamma smärta, sällsamma fel, måste fonsätta, kan- ske är det redan giort, de har kanske redan sagt mig, —5—.

SYMPOSION BIBI-IOTEK Skrifter från den aktuella kulturella och vetenskapliga debatten Redaktör: Brutus Östling, Rönneholm 6, 240 36 Stehag Foucault, Michel Diskursens ordning. Oversättning: Mats Rosengren Orginalets titel: L'Ordre du discours (1971) Moderna franska tänkare 15 Stockholm/Stehag : Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1993 ISBN: 91-7139«5-0 @ Michel Foucault, 1971 O Brutus Östlings Bokförlag Symposion 1993 Alla rättigheter förbehållna. All kopiering, aven för undervisningsbruk, är förbjuden utan förlagets skriftliga medgivande. For tillstånd: ring 0413443 30 Grafisk produktion: Brutus Östlings Bokförlag Symposion ISBN: 91-7139-065-0 Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförandel jag håller i dag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren Iångt bortom varje möjlig början. I samma Ogon- blick som jag började tala ville jag upptäcka en namn- lös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installe- rade mig i dess pauser utan att någon lade marke till det — som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och i stäl- let för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg — ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna. Bakom mig villejag höra en röst (som tagit till orda för länge sedan och i förväg sagt alltjag kommer säga) tala så här: "Måste fortsätta, kan inte fortsätta, måste fortsätta, måste säga ord så länge de finns, måste säga dem ända tills de finner mig, anda tills de säger mig — sällsamma smärta, sällsamma fel, måste fortsätta, kan- ske är det redan &jort, de har kanske redan sagt mig,.

Michel Foucault kanske har de burit mig ända fram till tröskeln av min historia, fram till dörren som öppnar sig mot min histo- ria — det skulle förvåna mig om den öppnas." Många har nog ett liknande begär att slippa börja, att redan från början befinna sig inom anförandet utan att från utsidan ha tvingats fundera över vad som kan tän- kas göra det unikt, farligt och kanske fördärvligt. Insti- tutionen besvarar denna ack så vanliga önskan med ironi, ty den gör inledningar till något högtidligt, omger dem med en sfär av uppmärksamhet och tystnad och på- tvingar dem ritualiserade former — som vore det för att de skulle synas på Iångt håll. Begäret säger: "Jag skulle vilja slippa att själv tvingas in i diskursens riskabla ordning; jag skulle inte vilja ha något att göra med dess skärpa eller beslutsamhet; jag skulle vilja att den fanns runtomkring mig genomskin- lig och lugn, djup och oändligt öppen. I detta lugn skulle de andra besvara mina förväntningar, och en efter en skulle sanningarna stiga mot ytan. Jag skulle inte be- höva göra annat än låta mig bäras i den och av den, som en lycklig vrakspillra." Och institutionen svarar. "Du behöver inte vara rädd för att börja. Vi finns alla här för att visa dig att diskursen befinner sig inom lagarnas ordning, att man sedan länge övervakar dess framträ- dande och att man förberett en plats för den, en plats som ärar men avväpnar den. Och om den skul!e ha nå- gon makt, så är det från oss och endast från oss den kommer." Kanske är detta begär och denna institution ingen- —6— Diskursens ordning ting annat an två motsatta svar på samma oro: en oro som gäiler vad diskursen är, uppfattad som uttalad eller skriven materiell verklighet; en oro inför denna flyk- tiga existens som med säkerhet kommer att utplånas, men vars varaktighet inte är vår. Ja, en oro över att under denna vardagliga, gråa verksamhets yta förnimma makter och faror som är svåra att föreställa sig, en oro över att ana strider och segrar, dominans och slaveri bakom alla dessa ord vilkas kantighet språkbruket se- dan länge slipat ner. Men vad är det som är så riskabelt i att folk talar, i att deras diskurser ständigt förökar sig? Var finns faran? För att ange platsen — eller kanske den synnerligen pro- visoriska skådeplatsen — för mitt arbete vill jag i kväll framlägga följande hypotes: jag antar att diskursproduk- tionen i varje samhälle på en och samma gång kontrol- leras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmässighet och att kringgå dess tunga, skrämmande materialitet. I ett samhälle som vårt är utestängningsprocedurer naturligtvis välkända. Den tydligaste och mest bekanta ärförbudet. Alla vet att man inte får säga alit, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slut- ligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst. Tabuerade ting, ritualer för Olika tillfällen, det talande.

Michel Foucault subjektets privilegierade eller exklusiva rätt: här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstär- ker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat gal- ler i ständig förändring. Jag vill bara nämna att de om- råden där gallret i dag är som tätast, där de svarta rutorna2 är nest, är sexualitetens och politikens områden: det är som om diskursen, långt ifrån att vara ett genomskin- ligt och neutralt element där sexualiteten avväpnas och politiken pacificeras, vore en av de platser där dessa företrädesvis gör bruk av3 några av sina mest skräm- mande krafter. Diskursen försöker förgäves framstå som om den inte är något att bry sig 0m, men de förbud den drabbas av avslöjar mycket tidigt och mycket snabbt dess koppling till begäret och makten. Det är inget att förvånas över: diskursen är, som psykoanalysen visat, inte bara det som manifesterar (eller gömmer) begäret — den är också begärets objekt. Inte heller är den, vilket historien ständigt lär oss, bara det som traderar stri- derna och maktsystemen utan också det för vilket, ge- nom vilket man slåss — den makt man försöker erövra. I vån samhälle finns en annan utestängningsprincip, denna gång inte ett förbud utan en uppdelning och ett förkastande. Jag tänker på motsättningen mellan för- nuft och vansinne. Anda sedan djupaste medeltid är dåren den vars diskurs inte får cirkulera som andras. Ibland uppfattas hans tal som obefintligt, utan vare sig sanning eller betydelse, utan beviskraft, utan makt att legalisera en handling eller ett kontrakt, ja till och med oförmöget att vid mässoffret få transsubstantiationen -8- Diskursens ordning till stånd och förvandla bröd till kropp. Ibland tillskri- ver man däremot den vansinniges tal, i motsats till alla andras, märkliga krafter som att kunna uttala dolda san- ningar, att förutsäga framtiden och att med naiva ögon se det som de andras lärdom inte uppfattar. Det är egen- domligt att konstatera hur man under århundraden i Europa antingen inte alls lyssnat på den vansinniges tal eller, om man har lyssnat, uppfattat det som sanningens tal. Antingen föll det i tomma intet— förkastades i samma ögonblick som det uttalats — eller också uttydde man ur det ett naivt eller listigt förnuft, ett mer förnuftigt för- nuft än de förnuftigas. Hur som helst, oavsett om det uteslöts eller i hemlighet försågs med förnuft, existe- rade det i strikt mening inte. Likväl var det genom den vansinniges ord som man kände igen hans vansinne. De var den plats där uppdelningen utfördes, men man varken uppmärksammade eller lyssnade till dem. Före slutetav 1700-talet hade inte en enda läkare kommit på tanken att ta reda på vad som sades (hur det sades, var- för det sades) i detta tal som trots allt gjorde själva skill- naden. Den vansinniges väldiga diskurs blev återigen brus och man gav honom ordet endast i symbolisk me- ning, på teatern. Där drog han fram, avväpnad och för- sonad, eftersom han spelade den maskerade sanning- ens roll. Man kommer att säga mig att nuförtiden är alit det där förbi eller går mot sitt slut, att den vansinniges tal inte längre befinner sig på andra sidan klyftan och att det inte längre är obefintligt; att det i stället får oss att.

Michel Foucault vara på vår vakt och att i det söka en mening eller ett utkast till — elier ruinerna av — ett verk. Man kommer att säga att vi har kommit därhän att vi ertappar det, detta den vansinniges tal, i det vi själva säger, i den minimala reva genom vilken det vi säger undflyr oss. Men all denna uppmärksamhet bevisar inte att den gamla upp- delningen är satt ur spel. Tänk bara på hela den kun- skapsarmatur vi använder när vi dechiffrerar detta tal, på det nätverk av institutioner som gör det möjligt för någon — läkare eller psykoanalytiker — att lyssna till det och som samtidigt låter patienten komma med sina stack- ars ord eller förtvivlat hålla dem tillbaka. Det räcker med att tänka på detta för att ana att uppdelningen inte alls är utplånad utan arbetar annorlunda, enligt andra riktlinjer, genom nya institutioner och med effekter som inte är desamma som förr. Och även om läkarens roll bara skulle vara att låna sitt öra till ett tal som äntligen blivit fritt, så är det fortfarande i upprätthållandet av cesure:na4 som lyssnandet utövas. Ett lyssnande till en diskurs som är genomsyrad av begär och i hänförelse och i ångest tror sig besitta hemska krafter. 0m förnuf- tets tystnad verkligen krävs för att bota missfostren, räcker det att tystnaden är vaksam — och så består upp- delningen. Kanske är det lite riskabelt att betrakta motsättningen mellan det sanna och det falska som ett tredje system för utestängning, vid sidan av dem jag nyss talat 0m. Hur skulle man rimligen kunnajämföra sanningstvånget med uppdelningar som dessa? De är från början god- Diskursens ordning tyckliga eller åtminstone ordnade kring historiska till- fälligheter; de är inte bara möjliga att förändra utan i ständig rörelse; de får stöd av ett helt system av institu- tioner som inför och vidmakthåller dem och som när allt kommer omkring inte kan fungera utan tvång eller ett visst mått av våld. Självfallet är uppdelningen mellan det sanna och det falska varken godtycklig, modifierbar, institutionell eller våldsam om man placerar sig på satsnivån inom en dis- kurs. Men om man väljer en annan Skala och frågar sig vilken denna vilja till sanning som ständigt finns i våra diskurser och som följt oss genom många århundraden av vår historia är och har varit — eller om man frågar sig vilken typ av uppdelning som generellt sett Styr vår vilja till kunskap — då kanske något som liknar ett utestängningssystem (dvs ett historiskt, modifierbart och institutionellt tvingande system) börjar framträda. Denna uppdelning är med säkerhet historiskt konsti- tuerad. Ty ännu för 500-talets grekiska poeter var den sanna (i ordets starka och positiva bemärkelse) diskur- sen — alltså den diskurs man respekterade, fruktade och gjorde klokast i att underkasta sig eftersom den var rå- dande — den diskurs som uttalades av rätt person och enligt erforderlig ritual. Den sade vad som var rättvist och tilldelade var och en sin del. I profetior om framti- den förkunnade den inte bara vad som skulle ske utan bidrog till att det skedde, den vann människornas gil- lande och sammanfogades på så sätt med ödet. Men hundra år senare låg den högsta sanningen inte längre i -11-.

Michel Foucault vad diskursen var eller i vad den gjorde utan i vad den Sade: det kom en dag när sanningen flyttades från den ritualiserade, verksamma och korrekta yttrandeakten till yttrandeé självt, till dess mening, form, ämne och för- hållande till sin referent. Mellan Hesiodos och Platon kommer en Viss uppdelning till stånd som skiljer den sanna diskursen från den falska. Det är en ny uppdel- ning, ty hädanefter är den sanna diskursen inte längre värdefull och önskvärd eftersom den inte längre kopp- las till maktutövningen. Sofisten jagas iväg. Denna historiska uppdelning har utan tvivel givit vår vilja till kunskap sin allmänna form. Men likväl för- skjuts den ännu: de stora vetenskapliga omvälvning- arna kan kanske ibland ses som konsekvenser av en upptäckt, men också som framträdandet av nya former inorn viljan till sanning. Det är otvivelaktigt så att det finns en vilja till sanning på 1800-talet som inte sam- manfaller med den vilja till kunskap som karakteriserar den klassiska kulturen — oavsett om det gäller de for- mer den sätter i spel, de ämnesområden den inriktar sig på eller de tekniker den använder sig av. Låt oss gå lite längre fram i tiden. Kring år 1600, och främst i Eng- land, uppenbarade sig en vilja till kunskap som före- grep sitt verkliga innehåll och skisserade planer för möjliga, observerbara, mätbara och klassificerbara ob- jekt. Det var en vilja att veta som (på sätt och vis före varje erfarenhet) påtvingade kunskapssubjektet en Viss position, blick och funktion (se snarare än läsa, veri- fiera snarare än kommentera). Ja, en vilja att veta som -12- Diskursens ordning (på ett mycket mer generellt sätt än varje enskilt verk- tyg) föreskrev den tekniska nivå där kunskaperna skulle investeras för att vara verifierbara och nyttiga. Det tycks som om viljan till sanning har haft sin egen historia ända sedan den stora platonska uppdelningen. Den är inte de tvingande sanningarnas historia, utan historien om skisser till kunskapsobjekt, om kunskapssubjektets funktioner och positioner och om investeringar i mate- riel, teknik och verktyg för kunskapsinhämtande. Ty liksom de andra utestängningssystemen förlitar sig Viljan till sanning på institutionellt stöd. Den både förstärks och förnyas6 av en tröghet inorn praktikerna, inom pedagogiken naturligtvis men också inom bok-, publicerings- och bibliotekssystemen, inom de lärda säll- skapen förr i tiden och inom laboratorierna i dag. Men den förnyas utan tvivel också, och påett djupare sätt, av hur kunskap används inom ett samhälle — hur den vär- deras, distribueras, fördelas och så att säga attribueras. Låt mig här, rent symboliskt, få påminna er om den gamla grekiska princip som säger att aritmetik mycket väl kan vara en angelägenhet för demokratier, eftersom den undervisar om likhetsförhållanden, medan endast geometri borde läras ut i oligarkier då denna bevisar olikhetsförhållanden. Slutligen tror jag att denna vilja till sanning, som alltså vilar på institutionellt stöd och institutionell dist- ribution, har en tendens att utöva —jag talar fortfarande om vårt samhälle — ett slags press på och tvingande makt över andra diskursformer. Jag tänker på hur den -13-.

Michel Foucault västerländska litteraturen i sekler har nödgats stödja sig på det naturliga, det sannolika, på ärligheten liksom på vetenskapen, kort sagt på den sanna diskursen. Jag tän- ker också på hur de ekonomiska praktikerna, kodifi- erade som föreskrifter eller anvisningar (eller möjligen som moral), sedan 1500-talet har försökt finna en grund, försökt ge sig själva ett rationellt berättigande genom en teori om tillgångar och produktion. Och jag tänker på hur en så normativ företeelse som straffsystemet har sökt sina grundvalar eller berättiganden först, naturligt- vis, i en rättsteori och sedan från och med 1800-talet i sociologisk, psykologisk, medicinsk eller psykiatrisk kunskap. Det är som om inte ens lagens ord kunde auk- toriseras i vårt samhälle av något annat än en sannings- diskurs. Av de tre stora utestängningssystem som drabbar dis- kursen — det förbjudna ordet, avskiljandet av vansinnet och viljan till sanning — har jag talat mest om det sista. Det beror på att de båda första sedan århundraden till- baka oavbrutet har avletts mot detta. Samtidigt har det i alk högre grad försökt göra de båda andra till sina, dels för att förändra dem, dels för att ge dem en grund. 0m de förstnämnda systemen blir allt bräckligare, allt mer osäkraju mer de genomströmmas av viljan till san- ning, så blir denna vilja i sin tur standigt starkare, dju- pare och allt mer oundviklig. Och ändå är det utan tvivel denna vilja man talar minst 0m. Det är som om viljan till sanning och dess avgörande vändpunkter doldes för oss av sanningen själv - 14- Diskursens ordning och dess egen nödvändiga utveckling. Orsaken till detta är kanske följande: om den sanna diskursen sedan gre- kernas tid inte längre är den diskurs som svarar mot begäret eller som utövar makt, vad är det då som står på spel inom viljan till sanning, inom viljan att uttala denna sanna diskurs, om inte begär och makt? Den sanna dis- kursen, vars form med nödvändighet befriar från begär och lösgör från makt, kan inte erkänna den vilja till sanning som genomströmmar den. Och viljan till san- ning — en vilja som påtvingats oss under så lång tid — är sådan att sanningen den vill inte kan annat an maskera den. Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft — mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda ma- skineyi, avsett att utestänga som den ar. Alla som gång efter annan under historiens lopp försökt dra upp kon- turerna av denna vilja, alla som försökt ifrågasätta den genom att ställa den mot sanningen just där sanningen försöker berättiga förbudet och definiera vansinnet — alla dessa alltifrån Nietzsche till Artaud och Bataille kan i dag tjäna som (förvisso upphöjda) förtecken för vårt dagliga arbete. Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om -15-.

Michel Foucault hittills verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestångningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel. Jag tror att man kan särskilja en annan sådan grupp. Här rör det sig om inre procedurer, eftersom det är dis- kurserna själva som utövarkontroll över sig själva. Pro- cedurerna fungerar i det närmaste som principer för klassifikation, organisation och distribution — som om det denna gång handlade om att behärska en annan av diskursens dimensioner, nämligen dess händelse- och slumpdimension. Först och främst, kommentaren. Jag tror, men jag är inte helt säker, att det i nästan varje samhälle finns Vik- tiga berättelser som man berättar, upprepar och varie- rar; att det finns ritualiserade diskursmängder som reci- teras under Vissa väldefinierade omständigheter, saker som sagts vid något tillfälle och som bevaras eftersom man antar att de döljer någonting i stil med en hemlig- het eller en skatt. Man kan kort sagt anta attdet är mycket vanligt med ett slags nivåskillnad mellan diskurserna i ett samhälle: diskurser som "säges" under dagarnas och meningsutbytenas lopp och som är förbi i och med den handling som utsäger dem; och diskurser som ligger till grund för ett visst antal nya talakter som tar upp, omfor- mar eller omtalar dem — kort sagt diskurser som stän- digt, och utöver sitt formulerande7, är sagda, förblir sagda och återstår att säga. Vi känner till dem inom vårt kultursystem: det är de religiösa eller juridiska texterna, men också de (om man tanker på deras status) udda -16 Diskursens ordning texter man kallar "litterära" — liksom i Viss mån de ve- tenskapliga texterna. Denna skillnad är förvisso varken Stabil, konstant eller absolut. Det finns ingen uppdelning i å ena sidan en en gång för alla given kategori grundläggande eller ska- pande diskurser och, å den andra, alla de som repeterar, förklarar och kommenterar. Många viktiga texter blir oklara och försvinner, och kommentaremaövertar ibland deras plats. Men hur dessa applikationsställen än må förändras blir funktionen kvar, och principen om en skillnad8 sätts oupphörligen i spel. Ett totalt utplånande av denna nivåskillnad kan aldrig bli annat än spel, utopi eller ångest. Ett spel la Borges med en kommentar som inte blir något annat än det ordagranna återgivan- det (men denna gång högtidligt och väntat) av det som kommenteras, eller spelet med en kritik som i det oänd- liga skulle tala om ett verk som inte finns. En lyrisk dröm om en disknrs som återföds evigt ny och obe- fläckad på varje sådant ställe, som utan uppehåll och fullkomligt fräsch återvänder från ting, känslor eller tankar. En ångest som hos Janets sjukling, för vilken minsta yttrande var som "Evangeliets Ord", ett hölje kring en outtömlig skatt av mening som förtjänade att återges, tas om och kommenteras i det oändliga: "När jag ,änker", sade han så snart han läste eller lyssnade, "när jag tänker på att denna fras redan är på väg mot evigheten och attjag kanske ännu inte förstått den helt och hållet." Men är det inte uppenbart att här, i dessa fall, handlar — 17 _.

Michel Foucault det om att upphäva en av termerna inom förhållandet och inte alls om att avskaffa relationen själv? Den för- ändras ständigt över tiden och under en given epok kan den anta mångahanda och från varandra avvikande for- mer. Den juridiska exegesen är (sedan en lång tid till- baka) mycket Olik den ieligiösa kommentaren; ett och samma litterära verk kan samtidigt ge upphov till dis- kurser av mycket Olika slag. Odysséen, tagen som pri- märtext, upprepas under samma epok i Bérards över- sättning, i oändliga textförklaringar och i Joyces Ulysses. För tillfället vill jag bara påpeka att i det som allmänt kallas en kommentar har skiilnaden mellan primär- och sekundältext två roller som hör samman. Å ena sidan gör den det möj!igt att (i det oändliga) konstruera nya diskurser: ursprungstextens överskuggande roll, dess permanens, dess status som ständigt återaktualiserbar diskurs, den mångfaldiga eller dolda mening som den sägs innehålla liksom den oumbärliga förtegenhet och rikedom man tillskriver den, allt detta bildar grunden för en Oppen möjlighet att tala. Men å andra sidan är kommentarens roll, oavsett vilka tekniker den använ- der sig av, endast att äntligen säga det som i tysthet artikulerades dür borta. Enligt en paradox som den stän- digt förskjuter men aldrig undkommer måste kommen- taren alltid för första gången säga det sorn dock redan har sagts och outtröttligt upprepa det som trots allt ald- rig blev sagt. Kommentarernas obegränsade svall arbe- tas fram, från insidan, av drömmen om en dold repeti- tion — vid dess horisont finns kanske inget annat än det -18- Diskursens ordning som en gång var dess utgångspunkt, en enkel recita- tion. Kommentaren besvärjer diskursens slumpmässig- het genom att ta med den i beräkningen: visserligen gör den det möjligt att saga något annat än texten själv, men på villkor att det är texten själv som sags och i någon mening fullbordas. Den öppna mångfalden, de osäkra faktorerna, överförs genom kommentarens princip från det som hotade att bli sagt till antal, form, förklädnad och de omständigheter som hör repetitionen till. Det nya ligger inte i vad som sagts, utan i själva händelsen att det återkommit. Jag tror att det finns en annan princip för att gallra9 i en diskurs. Den är, fram till en Viss punkt, den förstas komplement. Den rör författaren. Naturligtvis inte för- fattaren i bemärkelsen talande individ som uttalat eller skrivit en text, utan författaren som princip för gruppe- ring av diskurser, som deras betydelsers enhetliga ur- sprung och som fokus för deras koherens. Denna prin- cip är varken konstant eller allestädes verksam. Överallt runt omkring oss cirkulerar en mängd diskurser som inte får vare sig sin mening eller sin effektivitet av ati tillskrivas en författare: vardagliga propåer som ome- delbart utplånas, dekret eller kontrakt som behöver undertecknare men inte författare, tekniska bruksanvis- ningar som sprids anonymt. Men även inom de områ- den — litteratur, filosofi, vetenskap — där författarattri• buering är regel ser man tydligt att den inte alltid spelar samma roll. Inom den vetenskapliga diskursens ord• ning under medeltiden var författarattribuering nödvnn• -19-.

Michel Foucault dig, eftersom den var ett tecken på sanning. Ett påstå- ende ansågs till och med få sitt vetenskapliga varde av sin upphovsman. Sedan 1600-talet har denna funktion undan för undan utplånats inom den vetenskapliga dis- kursen. Numera används den knappast till något annat än att namnge ett teorem, en effekt, ett exempel eller ett syndrom. Däremot har författarfunktionen ständigt för- stärkts inom den litterära diskursens ordning och från ungefär samma tid. 0m alla de berättelser, poem, dra- mer och komedier som man under medeltiden lät cirku- lera i åtminstone relativ anonymitet frågar man numera varifrån de kommer och vem som skrivit dem; man kräver svar. Man kräver att författaren garanterar enhe- ten hos de texter på vilka man sätter hans namn, att han avslöjar eller åtminstone sitter inne med den dolda me- ning som genomströmmar dem och att han länkar sina texter till sitt privatliv, sina upplevelser och till den hi- storia som sett dem födas. Författaren är den som ger fiktionens oroande språk dess enheter, dess samman- hållande knutar, dess inordning i verkligheten. Jag vet mycket väl vad man kommer att säga om detta: "Men ni talar ju om författaren sådan som kriti- kern återuppfinner honom i efterhand, när döden har kommit och det inte finns något annat kvar an en massa trassliga kråkfötter. Man måste bringa någon reda i allt det där, föreställa sig ett projekt, ett sammanhang eller en tematik — något som man tror sig kunna kräva av en författares Iiv eller tänkande och som kanske är en smula fiktivt. Men likväl har den verklige författaren funnits, -20- Diskursens ordning denne man som bryter in mitt bland de slitna orden och överför sitt geni eller sin förvirring till dem." Det skulle naturligtvis vara absurt att förneka exis- tensen av individer som skriver och hittar på. Men jag tror att den individ som med ett möjligt verk i sikte börjar skriva en text, åtminstone sedan en Viss epok tar till sig författarfunktionen för egen del. Det han skriver och det han inte skriver, det han avser som ett utkast till verket — även ett första utkast — liksom det han lämnar åt sidan som alldagligt tal, hela detta spel av skillnader föreskrivs av författarfunktionen sådan som hans epok givit honom den och sådan som han i sin tur omformar den. Ty han kan mycket väl rasera den traditionella bil- den av författaren: utifrån en ny författarposition kom- mer han att ur allt han skulle ha kunnat säga, ur allt han varje dag och i varje ögonblick säger skära ut den annu skälvande konturen av sitt verk. Kommentaren begränsade diskursens godtycklighet genom spelet hos en identitet som skulle ha formen repetition och samma. Författarprincipen begränsar samma slumpmässighet genom spelet hos en identitet i form av individualitet och själv. Man måste också uppmärksamma en annan begräns- ningsprincip, men denna gång inte inom vetenskaperna utan inom det som kallas "disciplinerna". En princip som även den är rörlig och relativ. En princip som gör det möjligt att konstruera men inte lämnar Stort spel- Disciplinernas organisation står i opposition till så- -21-.

Michel Foucault väl kommentar- som författarprincipen. Den motsätter sig den senare eftersom en disciplin definieras av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påstå- enden som hålls för sanna, ett spel av regler och defini- tioner och av tekniker och instrument. Allt detta bildar ett slags anonymt system som kan disponeras av vem som vill eller kan, utan att dess mening eller validitet skulle ha något att göra med den som råkade uppfinna det. Men disciplinens princip står också i motsättning till kommentarens: det man utgår från inom en disci- plin, i motsats till i en kommentar, är varken en mening som måste återupptäckas eller en identitet som måste återupprepas utan i stället vad som krävs för att kon- struera nya yttranden. För att en disciplin skall vara möjlig krävs en möjlighet att formulera, att i det oänd- liga formulera nya påståenden. Men det finns mer, och mer finns det utan tvivel för att det skall finnas mindre: en disciplin är inte summan av allt sant som kan sägas om något, inte ens av allt det som i kraft av en koherens- eller systemprincip kan accepteras på tal om en och samma sak. Läkarveten- skapen konstitueras inte av allt sant som kan sägas om sjukdomar, botaniken kan inte definieras som summan av alla sanningar om växter. Det finns två skäl till detta. För det första består botaniken och läkarvetenskapen, liksom alla andra discipliner, av såväl sanningar som misstag. Dessa misstag, som varken är överblivet skräp eller något främmande för en disciplin, har positiva funktioner, är historiskt verksamma och spelar en roll - 22 Diskursens ordning som ofta ar oskiljaktig från sanningarnas. Men för att en sats skall räknas som hörande till botaniken eller patologin krävs dessutom att den uppfyller villkor som i en mening är strängare och mer komplexa an den rena och enkla sanningens —eller i vilket fall som helst andra villkor. Den måste inrikta sig på ett bestämt objekts- område: från och med slutet av 1600-talet, till exempel, krävdes av en sats för att den skulle räknas som "bota- nisk" att den behandlade växtens synliga struktur, sys- temet av dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess vätskeströmmars mekanik. (Satsen kunde inte längre, som på 1500-talet, behandla växtens symbol- värde eller alla de dygder och egenskaper man tillskrev den under antiken.) Men även om en sats inte tillhör en disciplin måste den använda sig av begreppsliga verk- tyg elier tekniker av ett väl avgränsat slag: från och med 1800-talet ansågs en sats inte längre som medi- cinsk om den använde begrepp som var på en och samma gång metaforiska, kvalitativa och substantiella (som stockning, hetsiga vätskor och förtorkat Stoff). Sådana satser hamnade "utom medicinen" och uppfattades som individuella fantasier eller som folkliga föreställningar. I stället kunde, och borde, en sats använda sig av be- grepp som var lika metaforiska men byggde på en an- nan funktionell och psykologisk modell (som t ex irri- taticn, inflammation och urartning hos vävnader). Det finns mer ändå: för att tillhöra en disciplin måste en sats kunna inskrivas inom ett visst slags teoretisk horisont. Det räcker med att påminna om att sökandet efter ett - 23 -.

Michel Foucault ursprungligt språk, som Iångt in på 1700-talet var ett fullkomligt acceptabelt tema, under 1800-talets andra hälft var tillräckligt för att få vilken diskurs som helst att förkastas, kanske inte som felaktig men som en chi- mär, som ett drömmeri eller som ett rent och skärt språk- vetenskapligt missfoster. Inom sina egna gränser erkänner varje disciplin sanna och falska satser men skjuter en hel teratologi av ve- tande utanför marginalen. Området utanför en veten- Skap är såväl mer som mindre befolkat än man tror. Ddr finns naturligtvis den omedelbara erfarenheten och alla imaginära teman som bär och ständigt förnyar uråld- riga trosföreställningar, men kanske finns där i egentlig mening inga misstag, eftersom ett misstag endast kan uppstå och avgöras inom en bestämd praktik. Där strö- var i stället monster omkring, monster vilkas form änd- ras med kunskapshistorien. En sats måste alltså upp- fylla komplicerade och tunga fordringar för att kunna räknas som del av en disciplin. Innan den kan sägas vara sann eller falsk måste den, som Monsieur Canguil- hem skulle ha sagt, vara "i det sanna" Man har ofta undrat över hur 1800-talets botanister och biologer egentligen bar sig åt för att undgå att se att det som Mendel sade var sant. Men det berodde på att Mendel talade om objekt, använde sig av meto- der och placerade sig inom en teoretisk horisont som alla varokända för biologin på hans tid. VISSt hade Naudin före honom lagt fram tesen om att arvsanlagen var diskreta10•, men hur ny eller märklig denna princip —24— Diskursens ordning an framstod kunde den införlivas med den biologiska diskursen, åtminstone som gåta. Mendel däremot kon- stituerade arvsanlaget som ett helt nytt biologiskt ob- jekt, tack vare en filtrering som ditintills aldrig använts. Han skilde det från arten, liksom från det kön som överför det, och den domän inom vilken han observe- rade det var generationernas oändliga öppna serie, där det dök upp och försvann med statistisk regelbunden- het. Ett nytt objekt som kräver nya begreppsliga verk- tyg och nya teoretiska fundament. Mendel talade san- ning men befann sig inte inom det "sanna" i sin tids biologiska diskurs. Man formade helt enkelt inte bio- logiska objekt eller begrepp enligt sådana regler. Det krävdes en totalt förändrad referensram, att en helt ny plan för objekt inom biologin utvecklades, för att Men- del skulle komma in i det sanna och hans satser (till stor del) framstå som exakta. Mendel var ett sant miss- foster, vilket gjorde att vetenskapen inte kunde tala om honom, medan t ex Schlieden som ett trettiotal år ti- digare — mitt under 1800-talet — förnekade växternas sexualitet men gjorde det enligt den biologiska diskur- sens regler, endast formulerade ett disciplinerat miss- tag. Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, men i det sanna är man endast orn man lyder "diskurspolisens" regler, vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs. Disciplinen ar en kontrollprincip för diskursproduk- tionen. Den fixerar gränserna för diskursen genom spe- -25-.

Michel Foucault let med en identitet vars form är en ständig reaktua- lisering av reglerna. Man brukar ofta se outtömliga källor till skapandet av diskurser i en författares produktivitet, i kommenta- rernas mångfald och i utvecklandet av en disciplin. Må så vara, men icke desto mindre är de tvångsprinciper. Antagligen kan man inte förklara den positiva och mång- faldigande roll de spelar om man inte ger akt på deras begränsande och tvingande funktion. Det finns, tror jag, en tredje grupp av procedurer som möjliggör kontroll Over diskurserna. Denna gång hand- lar det inte om att bemästra de krafter de bär med sig, inte heller om att besvärja deras slumpmässiga framträ- dande, utan om att bestämma villkoren för diskursernas inträde i spelet, om att påtvinga de individer som håller dem regler för att därigenom hindra att vem som helst får tillgång till dem. Denna gång rör det sig om en gall- ring bland de talande subjekten. Ingen kommer in i dis- kursens ordningl om han inte uppfyller Vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem. Mer exakt: alla diskursens områden är inte lika öppna eller lätta att tränga in i. Vissa är mycket väl försvarade (särskilda och särskiljande) medan andra tycks öppna åt nästan alla håll och utan föregående inskränkningar tillgängliga för varje talande subjekt. I detta sammanhang skulle jag vilja berätta en liten - 26 - Diskursens ordning anekdot som är så vacker att det är fara värt att den är sann. I en enda bild visar den alla de inskränkningar som drabbar diskursen — de som begränsar dess makt, de som bemästrar dess slumpmässighet och de som väljer bland de talande subjekten. I början av 1600-talet fick shogun höra talas om att européernas överlägsen- het i navigation, handel, politik och krigskonst berodde på deras kunskaper i matematik. En så värdefull kun- Skap ville han gärna skaffa sig. Då man hade berättat för honom om en engelsk sjöman som kände hemlighe- ten hos denna fantastiska diskurs, lät han kalla denne till sitt palats och höll honom kvar där. Ensam med eng- elsmannen tog shogun lektioner. Han lärde sig mate- matik, fick faktiskt behålla makten och levde till en hög ålder. Först på 1800-talet fanns det japanska matemati- ker. Men anekdoten slutar inte här — den har en europe- isk sida också. Det sägs att den engelske sjömannen, Will Adams, var autodidakt, en snickare som genom att arbeta på ett varv hade lärt sig geometri. Bör man se denna historia som ett uttryck för en av de stora my- terna om den europeiska kulturen? Mot det österländ- ska tyranniets monopoliserade och hemliga kunskap ställde Europa den allmänna spridningen av kunskap, det oändliga och fria diskursutbytet. Detta tema håller naturligtvis inte för någon närmare granskning. Utbyte och kommunikation är positiva fö- reteelser som verkar inom komplicerade system av re- striktioner, och de skulle utan tvekan inte kunna fung- era oberoende av dem. Den ytligaste och mest synliga - 27 -.

Michel Foucault formen hos dessa restriktionssystem består av det som man kan samia under beteckningen ritualer. En ritual bestämmer vilka kvalifikationer de talande individerna rnåste ha (och vilka som i dialog-, fråge- eller recitations- spelet skall inta vilka positioner och formulera vilka typer av yttranden), den bestämmer gesterna, beteen- dena, omständigheterna och alla de tecken som måste beledsaga diskursen. Den bestämmer också ordens för- modade eller påtvingade effektivitet, vilka effekter de skall ha på dem som de riktas till och gränserna för deras tvingande varde. De religiösa, juridiska, terapeu- tiska och delvis också de politiska diskurserna kan knap- past skiljas från denna ritualisering som samtidigt be- stammer både enstaka egenskaper hos och passande roller för de talande subjekten. "Diskurssamfunden" fungerar delvis annorlunda. De- ras funktion är att bevara eller producera diskurser, men endast för att låta dem cirkulera inom ett slutet område där de distribueras enligt strikta regler och utan att inne- havarna berövas något av denna distribution. Ett arka- iskt exempel ar de grupper av rapsoder som hade kun- Skap om dikter att recitera — och möjligen variera och transformera: trots att denna kunskap hade en i grund och botten rituell recitation som mål, skyddades, för- svarades och bevarades den inom en bestämd grupp med hjälp av de oftast mycket komplicerade minnes- övningar sorn en sådan kunskap kräver; lärlingskapet öppnade på en och samma gång dörrarna till en grupp och till en hemlighet som recitationen manifesterade - 28 - Diskursens ordning men inte avsIöjade12•, talandets och lyssnandets roller var inte utbytbara sinsemellan. Numera finns det naturligtvis knappast några sådana "diskurssamfund" kvar, med detta tvetydiga spel mel- Ian hemlighet och avslöjande. Men man skall inte be- dra sig: även inom den ordning som gäller den sanna diskursen13, inom den publicerade och från all ritual befriade diskursens ordning, verkar ännu Vissa former för tillägnelse av hemligheter och av icke-utbytbarhet. Det skulle mycket väl kunna vara så att skrivakten, så- som den i dag institutionaliseras av boken, utgivnings- systemen och författarrollen, äger rum i ett "diskurs- samfund" som må vara diffust14 men som utan tvivel är tvingande. Författarens särart (han står ständigt och av egen kraft i motsats till aktiviteten hos alla andra ta- lande eller skrivande subjekt), den intransitiva karaktär han ger sin diskurs, den avgörande särställning som han sedan länge givit "skriften", den påstådda bristen på symmetri mellan "skapandet" och alla andra använd- ningar av det lingvistiska systemet — så formulerat visar allt detta på existensen av ett speciellt "diskurssamfund " (samtidigt som det dessutom tycks föra tillbaka till prak- tikernas spel). Men det finns många andra som fung- erar på helt andra sätt och där andra undantag och av- slöjanden Styr. Tänk bara på tekniska eller vetenskapliga hemligheter, på hur den medicinska diskursen sprids och cirkulerar eller på dem som har gjort den ekono- miska eller politiska diskursen till sin. Vld första anblicken verkar det som om en "lÅra•• - 29 -.

Michel Foucault (religiös, politisk, filosofisk) är raka motsatsen till ett "diskurssamfund". Inom ett samfund tycktes antalet ta- lande individer vara begränsat även om det inte var bestämt, och det var mellan dessa individer diskursen kunde cirkulera och överföras. En lära, däremot, har en tendens att spridas; och det är genom att individerna, som kan vara hur många som helst, gör en och samma diskursmängd till allmän egendom som de kan defi- niera sin ömsesidiga tillhörighet. Utåt sett krävs endast att samma sanningar erkänns och att en mer eller mindre flexibel regel om anpassning till de godkända diskur- serna accepteras. Vore detta hela sanningen om lärorna skulle de inte skilja sig speciellt mycket från de veten- skapliga disciplinerna. Den diskursi va kontrollen skulle endast drabba utsagans form eller dess innehåll, inte det talande subjektet. Men att tillhöra en lära är något som sätter både yttrandet och det talande subjektet i fråga, det ena genom det andra. Det talande subjektet ifrågasätts genom och med utgångspunkt i yttrandet, något som bevisas av de uteslutningsprocedurer eller förkastelsemekanismer som sätts i spel när ett subjekt har formulerat ett eller flera yttranden som inte kan as- simileras. Kätteri och ortodoxi är inte ett resultat av fanatiska överdrifter av lärans mekanismer — de tillhör mekanismernas grundvalar. Omvänt ifrågasätter läran yttrandena med utgångspunkt i de talande subjekten i den mån som läran alltid gäller som tecken på, manifes- tation av och instrument för en redan existerande tillhö- righet — som tillhörighet till en klass, till en social eller - 30 Diskursens ordning rasmässig status, till en nationalitet eller intressegrupp, till en strid, en revolt, ett motstånd eller ett accepte- rande. En lära förbinder individerna med Vissa typer av yttranden och förbjuder därmed alla andra. Men å andra sidan använder den sig av en Viss typ av yttranden för att förbinda individerna sinsemellan och därigenom sär- skilja dem från alla andra. Läran verkställer en dubbel underkastelse: de talande subjekten underställs diskur- sen och diskursen underställs, så förutsätts det åtmin- stone, gruppen av talande individer. På en annan och betydligt större Skala måste vi slut- !igen uppmärksamma de stora klyftor som finns inom det man skulle kunna kalla för den sociala tillägnelsen av diskurser. Utbildningen försöker förgäves, men med rätta, vara det instrument som i ett samhälle som vårt gör det möjligt för varje individ att få tillgång till vilken typ av diskurs som helst. Vi vet mycket väl att fördel- ningen av utbildning, liksom vad utbildningen tillåter och förhindrar, följer de Iinjer som dragits upp genom distansering, motsättningar och sociala strider. Varje utbiidningssystem är ett politiskt medel för att upprätt- hålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och där- med också de kunskaper och den makt de bär med sig. Jag är fullkomligt medveten om att det är mycket abstrakt att, somjag just gjort, skilja mellan talets ritua- ler, diskurssamfund, lärogrupper och social tillägnelse. För det mesta ar de alla sammankopplade och bildar ett slags stora konstruktioner som garanterar att talande subjekt fördelas bland de Olika diskurstyperna och att -31-.

Michel Foucault Vissa kategorier av subjekt tillägnar sig diskurser. Vi kan säga att dessa är de huvudsakliga procedurerna för att betvinga diskursen. Vad, när allt kommer omkring, är egentligen ett utbildningssystem om inte en rituali- sering av ordet? Eller ett bestämmande och fixerande av de talande subjektens roller? Eller ett bildande av en, må vara diffus, lärogrupp? Eller en fördelning och till- ägnelse av diskursen med dess kunskaper och makt? Vad är "skriften" ("fölfattarnas" skrift) annat än ett lik- nande system för betvingande, som kanske är lite an- norlunda till formen men vars viktigaste accentueringar är analoga? Och skapar inte det juridiska och det insti- tutionaliserade medicinska systemet, åtminstone om man ser till Vissa av deras aspekter, snarlika system för att betvinga diskursen? Jag undrar om inte Vissa temata inom filosofin har kommit att svara mot dessa spel med begränsningar och utestängningar, ja de kanske till och med förstär- ker dem. De gör det i första hand genom att som diskursernas lag framhålla en ideal sanning och som diskursernas utvecklingsprincip en immanent rationalitet. Därmed befrämjar de också en kunskapsetik som lovar sanningen endast till begåret efter sanningen själv och till tankens kraft. Därefter förstärker de spelen genom ett förnekande - 32 - Diskursens ordning som denna gång riktar sig mot diskursens specifika rea- litet i allmänhet. Anda sedan sofisternas spel och vandel uteslöts, ända sedan man mer eller mindre framgångsrikt tystat deras paradoxer, tycks det västerländska tänkandet ha försökt se till att diskursen får så lite plats som möjligt mellan tanken och ordet. Det tycks som om det försökt få diskurserandet15 att endast framstå som ett speciellt för- hållande mellan att tänka och att tala: antingen en tanke iklädd sina tecken och synliggjord av orden eller, om- vänt, spelet hos språkets egna strukturer såsom produ- cerande en meningseffekt. Denna uråldriga elision av diskursens realitet inom det filosofiska tänkandet har tagit sig många Olika for- mer under historiens lopp. För inte så länge sedan åter- fann vi den inom många bekanta temata. Det är tänkbart att temat om det grundande sub- jektet skulle göra det möjligt att elidera diskursens realitet. Ty det är det grundande subjektets uppgift att direkt genom sina avsikter ge Iiv åt språkets tom- ma former; subjektet rör sig genom de tomma ting- ens fullhet eller tröghet och återtar i åskådningen16 den mening som finns nedlagd i dem. Vidare grundar det, bortom tiden, de betydelsehorisonter som histo- riel, därefter bara behöver förtydliga och där hypote- serna, vetenskaperna och de deduktiva mängderna till slut finner sina fundament. I sitt förhållande till me- ningen förfogar det grundande subjektet över tecken, markörer, spår och bokstäver, men för att yttra dem -33-.

Michel Foucault har det inget behov av att gå via diskursens särskilda instans. Det motsatta temat, alltså temat om den ursprungliga erfarenheten, spelar en liknande roll. Detta tema antar att för den mest avskalade effarenheten skulle världen, innan denna erfarenhet ens hunnit samla sig i form av ett cogito, genomströmmas av betydeiser som föregår erfarenheten, de är så att säga redan är sagda. Dessa betydelser skulle ordna världen runt omkring oss och vid spelets början öppna den för ett slags primitivt igen- kännande. På så vis skulle en pri-mär samhörighet med världen bilda grunden för vår möjlighet att tala om den inne i den, att bececkna och benämna den, att bedöma den och att slutligen lära känna den i sanningens form. 0m det finns en diskurs, en legitim diskurs, vad skulle den kunna vara annat än en diskret läsning? Tingen mumlar redan en mening som vårt språk bara behöver fånga upp; och från sitt mest rudimentära projekt skulle detta språk tala till oss om en varelse för vilken det är som ett nervsystem. Temat om universell förmedling är, tror jag, ännu ett sätt att elidera diskursens realitet, trots att det inte ser så ut. Ty när man överallt finner rörelsen hos ett logos som upphöjer enskildheter till begrepp och som möjliggör för det omedelbara medvetandet att äntligen utveckla all världens rationalitet, tycks det vid första anblicken vara diskursen själv som spekulationerna fokuseras kring. Men detta logos är, sanningen att säga, endast en diskurs som redan hållits, eller snarare är det tingen och — 34 — Diskursens ordning händelserna själva som omärkligt gör sig till diskurs genom att utveckla hemligheten om sin egen essens. Diskursen är föga mer an en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sä- gas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till själv- medvetandets tysta inre. Oavsett om det rör sig om det grundande subjektets, om den ursprungliga erfarenhetens eller om den uni- versella förmedlingens filosofi är diskursen inte mer än ett spel — ett skriftspel i det första fallet, ett läsespel i det andra och ett utbytesspel i det tredje. Detta utbyte, denna läsning och denna skrift sätter aldrig något annat i spel än tecken. På så sätt upphäver diskursen sin egen verk- lighet genom att underställa sig det betecknandes ord- ning. Vilken civilisation annan än vår har väl, utåt sett, varit så fylld av respekt inför diskursen? Var har den någonsin ärats mer, eller bättre? Var har man, som det verkar, mer radikalt befriat den från tvång och &jort den allmän? Men det tycks mig som om det under denna påtagliga vördnad inför diskursen, under denna uppen- bara logofili, döljer sig ett slags fruktan. Det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ord- nats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farli- gaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara. Det verkar som om - 35 -.

Michel Foucault man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttran- den och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskon- tinueriigt, stlidslystet, oordnat och farligt, ja inför dis- kursens stora, oupphörliga och oordnade brus. 0m vi i stället för att utplåna denna fruktan vill ana- lysera dess villkor, spel och effekter tror jag att vi måste bestärnma oss för att göra tre saker som vårt tänkande tvekar inför och som motsvarar de tre funktionsgrupper jag nyss nämnde: vi måste ifrågasätta vår vilja till san- ning, återge diskursen dess händelsekaraktär och äntli- gen upphäva det betecknandes makt. Sådana ar de uppgifter eller snarare några av de temata som styr det arbete jag skulle vilja utföra här under de kommande åren. Vi kan redan nu dra upp riktlinjerna för Vissa metodkrav som de medför. Försten omkastningsprincip. Där man traditionellt sett trott sig finna diskursernas källa och principen för deras övelflöd och kontinuitet, alltså i de figurer som tycks spela en positiv roll som författaren, disciplinen och vil- jan till sanning, måste man i stället se det negativa spe- let hos en uppdelning och en gallring av diskurserna. - 36 - Diskursens ordning Men när man väl har upptäckt dessa gallringsprin- ciper, när man upphört att se dem som grundläggande och skapande instanser, vad finner man då under dem ? Måste vi gå med på att en värld av skenbarligen oav- brutna diskurser är fullbordad? Här måste vi sätta andra metodprinciper i arbete. En diskontinuitetsprincip: att det finns gallringssy- stem innebär inte att det under eller bortom dem härs- kar en stor, obegränsad, kontinuerlig och tyst diskurs som förtrycks eller förträngs av dem och som det är vår uppgift att Iyfta fram genom att äntligen återge den ordet. Man får inte tro att det finns något osagt eller otänkt som genomkorsar världen och vävs samman med alla dess former och händelser och som det gäller att antli- gen artikulera eller tänka. Diskurserna måste behandlas som åtskilda17 praktiker vilka korsas och ibland närmar sig varandra men lika ofta är ovetande om eller uteslu- ter varandra. En specificitetsprincip: att inte lösa upp diskursen i ett spel av tidigare existerande betydelser, att inte tro att världen vänder ett läsligt ansikte mot oss som vi bara skulle behöva dechiffrera. Världen står inte i maskopi med vår kunskap, det finns ingen prediskursiv försyn som gör den vänligt stämd gentemot oss. Vi måste upp- fatta diskursen som ett våld vi utövar mot tingen eller åtminstone som en praktik vi påtvingar dem. I denna praktik finner diskurshändelserna principen för sin re- gelbundenhet. Den fjärde i ordningen är exterioritetsregeln: att inte - 37 -.

Michel Foucault lämna diskursen för att söka efter dess dolda inre kärna, att inte söka efter hjärtpunkten hos en tanke eller bety- delse som man tror skall visa sig däri. Nej, i stället måste vi utgå från diskursen själv, hur den ter sig, dess regel- bundenheter och söka oss mot de yttre villkoren för dess möjlighet — mot det som ger upphov till diskurs- händelsernas slumpmässiga serie och som bestämmer dess gränser. Fyra begrepp bör alltså tjäna som analysens regula- tiva princip: händelse, serie, regelbundenhet och möjlig- hetsvillkor. Som synes har var och en av dem sina mot- satta termer: händelse står i motsats till skapelse, serie till enhet, regelbundenhet till originalitet och möjlighets- villkor till betydelse. De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har på det hela taget domi- nerat den traditionella idéhistorien där man varit ense om att söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella ori- ginaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser. Jag vill bara lägga till två kommentarer. Den ena gäller historien. Man ger ofta den samtida historieforskningen äran av att ha upphävt de privilegier som man förr till- skrev den enskilda händelsen och av att ha fått de Iånglivade strukturerna att träda fram. Må så vara. Jag är dock inte säker på att historikerna skulle ha arbetat med just detta i sikte. Eller, rättare sagt, jag tror inte att det finns någon motsättning mellan att urskilja händel- ser och att analysera långa tidsperioder. Tvärtom tycks - 38 - Diskursens ordning det mig som om man genom att begränsa händelsen i extremt hög grad, genom att driva den historiska analy- sens upplösningsförmåga ända till torgprislistor, lag- farter, församlingsregister och hamnarkiv som man följt år för år och vecka för vecka, har kommit att bortom strider, dekret, dynastier och folkförsamlingar skönja de kompakta fenomen vilkas verkningar sträcker sig genom ett eller flera sekler. Historieforskningen av i dag vänder sig inte bort från händelserna, tvärtom utvidgar den ständigt händelsernas fålt. Den upptäcker nya, dju- pare eller ytligare, händelseskikt och den avskiljer stän- digt nya händelsemängder där de ibland är många, kom- pakta och utbytbara och ibland sällsynta och avgörande. Från i det närmaste dagliga prisvariationer går man till inflation under seklernas lopp. Men det viktiga är att historieforskningen inte undersöker en händelse utan att definiera den serie den ingår i, utan att specificera det analyssätt som denna senare lyfter fram eller utan att försöka ta reda på något om fenomenens regelbun- denhet och de sannolika gränserna för deras framträ- dande; inte heller undersöker den en händelse utan att fundera Over kurvans variationer, avböjningar och ut- seende, utan att samtidigt vilja bestämma de villkor som dessa är beroende av. Det är naturligtvis länge sedan historieforskningen försökte förstå händelser med hjälp av spelet mellan orsak och verkan inom ett stort, vagt homogent eller strikt hierarkiserat oformligt vardande. Men den övergav inte detta angreppsätt för att återfinna tidigare, främmande och händelsefientliga strukturer. _ 39.

Michel Foucault Den Ejorde det för att bilda sammanflätade serier, ofta divergerande men inte autonoma, som gör det möjligt att inringa händelsens "plats", beskära osäkerhetens18 utrymme och avgränsa villkoren för dess framträdande. De grundläggande begrepp som nu gör sig gällande är inte längre medvetande och kontinuitet (med de frihets- och kausalitetsproblem som är knutna till dem), inte heller begreppen tecken och struktur. Det är be- greppen händelse och serie samt spelet med de begrepp som är kopplade till dem: regelbundenhet, osäkerhet, åtskillnad, beroende och transformation. Genom en sådan samling begrepp kan den diskursanalys jag före- ställer mig uttala sig — inte om den traditionella tematik som gårdagens filosofer ännu ansåg vara "levande" hi- Storia — utan om historikernas faktiska arbete. Men det är också här denna analys skapar filosofiska eller teoretiska problem som troligen är fruktansvärt svåra. 0m diskurserna skall behandlas som mängder av diskurshändelser, vilken status måste då ges åt begrep- pet händelse, ett begrepp som filosofer så sällan tagit någon hänsyn till? En händelse är naturligtvis varken en substans eller en accidens, varken kvalitet eller pro- cess: händelsen hör inte till kropparnas ordning. Och likväl är den inte immateriell: det är alltid på materiali- tetens nivå som den får, som den är effekt. Den har sin plats och består inom relationer och samexistens, sprid- ning och omprövning, ackumulation och selektion av och melian materiella element. En händelse är varken en handling eller en egenskap hos en kropp. Den inträf- -40- Diskursens ordning far som effekt av och i en materiell spridning. Låt oss säga att händelsefilosofin paradoxalt nog bör röra sig i riktning mot en okroppslig materialism. Å andra sidan: om diskurshändelserna skall behand- Ias i enlighet med homogena serier som är sinsemellan åtskilda, vilken status måste då denna åtskillnad erhålla? Här rör det sig förstås varken om en följd av ögonblick i tiden eller om mångfalden av Olika tänkande subjekt, utan om de cesurer som spränger ögonblicket och spri- der ut subjektet över en mångfald möjliga positioner och funktioner. En sådan åtskillnad drabbar och ogil- tigförklarar också de minsta eller mest obestridliga av de enheter som man traditionellt erkänner: ögonblicket och subjektet. Under och oberoende av dem måste vi mellan dessa åtskilda serier föreställa oss relationer som inte är successions- eller samtidighetsrelationer i ett eller flera medvetanden. Vi måste, utanför alla tids- och subjektsfilosofier, utarbeta en teori för åtskilda syste- matiseringar. Slutligen: om det är sant att dessa diskur- Siva och åtskilda serier var och en, inom Vissa gränser, har sin egen regelbundenhet, då är det utan tvivel inte längre möjligt att upprätta mekaniska kausalitetskopp- lingar eller idealt nödvändiga förbindelser mellan de element som de består av. Vi måste acceptera att infoga osäkerheten som en kategori inom händelseproduk- tionen. Här påminns vi återigen om frånvaron av en teori som tillåter oss att tänka förhållandena mellan slump och tanke. Jag är rädd attjag i den lilla förskjutning som vi ämnar -41-.

Michel Foucault låta verka inom idéhistorien och som består i att be- handla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier — attjag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnad och materialitet vid tänkandets själva rötter. En tredub- bel fara som en Viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga ut- vecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens histo- ria till historikernas praktik. Tre riktningar som det teo- retiska utvecklingsarbetet borde följa. Då jag följer dessa principer och åberopar detta synsätt fördelar sig de analyser jag avser att genomföra på två grupper. Å ena sidan den "kritiska" gruppen som arbe- tar med omkastningsprincipen. Här gäller det att för- söka avgränsa uteslutandets, begränsandets och tilläg- nelsens former som jag talade om för en Stund sedan, att visa hur de har formats och vilka behov de motsva- rar, hur de har modifierats och flyttats, vilket tvång de faktiskt utövat och i hur hög grad de har turnerats. Å andra sidan den "genealogiska" gruppen som arbetar med de övriga tre principerna. Hur har diskursserierna formats av och genom, trots eller med stöd från dessa tvångssystem? Vllken har den specifika normen för var —42 — Diskursens ordning och en av dem varit och vilka villkor har rått för deras framträdande, tillväxt och variation? Vi börjar med den kritiska gruppen. En första sam- ling analyser skulle kunna inrikta sig på detjag kallat utestängningsfunktioner. En gång i tiden studerade jag en av dessa under en Viss period, närmare bestämt upp- delningen mellan vansinne och förnuft under den klas- siska epoken. Längre fram kunde man försöka analy- sera ett system av språkförbud, nämligen det som rör sexualiteten från 1500-talet ända fram till 1800-talet. Här skulle det utan tvivel inte handla om hur detta sys- tem successivt och lyckligt utplånats, utan om hur det förflyttat och omformat sig — från bruket att bikta sig där alla förbjudna beteenden benämndes, klassificera- des och hierarkiserades på det mest explicita sätt ända till den sexuella tematikens i början mycket blyga, mycket försenade uppdykande inom 1800-talets läkar- vetenskap och psykiatri. Detta är naturligtvis ännu inte mer än några en smula symboliska landmärken, men jag kan redan nu slå vad om att accentueringarna inte är de man tror och att förbuden inte alltid befunnit sig där man tänkt sig. För tillfället skulle jag vilja ägna mig åt det tredje utestängningssystemet19. Jag ser på detta på två sätt. Å ena sidan skulle jag vilja spåra hur valet (som vi stän- digt förnyar) av den sanning inom vilken vi sitter fast gått till, men också hur det har upprepats, tagits om och förskjutits. Jag skulle börja med sofisternas epok och dess begynnelse i och med Sokrates — eller åtminstone — 43 —.